Norrländska Korrespondenten – 24 december 1868, sida 3

Grefvinnan P., nu en matrona på nägra och fyrtio år, finna vi i divanen af ett utaf de präktiga rummen. Ion är dyrbart klädd, men till sitt utseende alldeles oigenkänlig. Kinden är intallen och gulblek, på de bleka läpparne, fordom en svällande rosenknopp, spelar ett tvunget leende och de förr så rika, mörka lockarne svalla ej längre i yppiga vågor, utan smyga, tunna och blandade med ett och annat silfverstrå, tätt utmed den bleka kinden. Hösten, de menskliga passionerna och lidandets höstvindar. har härjat den herrliga rosen, Oda, som vi en gång beundrade. Midt emot grefvinnan sitter hennes man, ministern, en torr, mager gubbe, ned hvilken Oda i aderton är varit fjättrad. Oda glömde aldrig sin första, enda kärlek. Slutligen lät hon öfvertala sig ar sin mor att ingå giftermål med den förväme och högt ansedde grefve v. P. hvilken hon dock icke kunde älska, knappast tåla.