Norrländska Korrespondenten – 24 december 1868, sida 3

Laead mot soskmörnet. der Oda har sin plats, står en lang, statlig äldre herre med gratt har och skägg. Det är Axel C. numera öfverstelöjtnant och far till den unge mannen, som är förlofvad med Odas dotter. IIan har varit gift med en rik fransyska, men är nu enkling. Trogen sin natur, svärmar han än i dag från blomma till blomma, och det påstås att den grånade fjärilen ännu har tur hos de sköna... De nyförlofvades skäl är drucken och lyckönskningarne uttalade. En väl anförd orchester låter en vacker vals brusa genom danssalen och ditut drar sig hvar och en, som vill dansa eller se på de dansande. (åjrefvinnan P., som i anseende till sin klena helsa icke dansar längre, är för närvarande ledig från sina pligter som värdinna och har kastat sig i en fåtölj. Bakom henne står Axel och talar kalfhviskande: Ivad hon är skön, din Alfhild! och hvad hon liknar dig, sådan du var i din ungdom! IIvad min son, den gynnarn, måste blifva lycklig! — Ja, jag vill hoppas det. Theodor är en stadgad ung man, och jag hoppas, ja, jag är öfvertygad, att han älskar min Alfhild af hela sitt hjerta .. Han har icke ärft sin fars fjärilsnatur — — — (Forts.)