Norrländska Korrespondenten – 22 december 1868, sida 3

cietn och omgafs genast af en svärm af beundrare. Snart kom jag underfund med att hon älskade mig. I en stund af — jag vet icke hvad — bekände jag att jag älskade Oda. Hon sjönk till mitt bröst och svor mig evig trohet. Vi blefvo förlofvade och jag började anse mig fjättrad. Jag insåg, att jag handlat för fort. Så kommo vi ner till —hamra i somras. Jag återsåg Elin, vackrare än någonsin, med en värdighet och en köld i sitt väsende, som kunnat anstå en drottning. Jag hade väntat förebråelser och tårar öfver mitt lättsinniga handlingsätt emot henne; men intet af allt förmärktes. Jag blef pikerad, intresserad, charmerad och slutligen flammade det gamla tycket upp till full låga. Nu är jag dödligt förälskad i min f. d. flamma, och hon, hon är kall som is. Du skulle bara hört och sett henne, då jag för några dagar sedan sökte ett enskildt samtal med henne; hon har omsorgsfullt undvikit mig, men jag hade föresatt mig, hända hvad som helst, att jag skulle ännu en gång tala kärlekens språk med henne, för att sondera, om hennes inre var lika kallt som heunes yttre utvisade; men du må tro, att jag fick plikta för min förmätenhet. Med en värdighet, som höll mig på behörigt afståud föreställde hon mig det lättsinniga i mitt handlingssätt. Med englalik godhet förlät hon mig att jag