Norrländska Korrespondenten – 11 december 1868, sida 2

medborgare och iuwiate stojtet till den sista hwilan bredwid en älstod moter, åt ywilken sonen för 10 år secan på sarnma plats beredt ett hwitorum. Or Sohlman uppträdde härofter lill grafwens lunl och altalade på ett fått, som wäckte djup rörelse, ven hyllninasdård, sem fosterlandet genom fin upp: rintiga faluad bringar den bortgångne. Särslilvt fade talaren wint vå den cute plänliga tucksamhetoskult, i hwilken frida styttarna stere till ten aflirne, dessa fiärgsiy: som i sa böng nrad ut moerse för hang läriek, alärje och bopp7, yilrade bl. a., sila enselt fom 10 ia tl: tue ui söka efter ett Far ord, inte i störsin korthet bete na Auianches heta wäsen, så fue wi att han war tika snillrit ar god. Hand snille låg i hjart bat, näsian änna mera än i bufwi bet, Hans hjerta war fult af tärtek och ömhet. ÄAllt ifrån sin buarntoms vagar sym pathiserate ban lifligt med dem, på hwilfa örets band hwilate hårti, merde trode. de litande, de nötställra Od mur denna tärletssullhet, fom ut njiotte ten innersta lärnan i hanz Yi: mer såsom scenisk och nyvdelllistisl före fanitare; det mar ren, fom gaj den får gante enihusiaomen at hang öfwrriyr nelje sasom offentlig man: det war ben, lom ännu under hand sednaste! ojnatstir dal ungtoftens fröjofutia sristhet och ;:ruft ot hans orv och flyter. Då ban cguure sig at tampen för framöfslitan, cet, för ten nya titens iver om vält. btju om bumanitet, så war bet ide på ornud afj theorettsia speknlaticner; tet war ide heller en tom säls leda mid del nårwarunte, som draf henem dere fu. Nej, det war tårteten — en starf och aletonte mennisletäctel. Hatets rch tUtottjaus pågsiencr wore för henom fremmanre. Han hatare ide — sajem en od) annan i saw iästo trelt — jerdene mättige; ja, jog fule wäl funus säga, ott ban hatade ide em sung jjelswa för tryckurna, åjwen om ban sate och tvorte tet, nej, men att ällate be föriryck ju: chssemHan mille så aJarna, is, je alla todliiga Ne med följante uppin Tielo skali möta M i blerte 7155 3 r frän hela lunder Ded igaste vi äl NN minne bär snart refa en Dar, som lan åt femmande generate: ner jäga, huru fär han mar för of och hur u warmt ban äljtade sit fofter fank. — Å swenska titteraturene och präesens wiguar talade härefter fil. or Wiesel gren och nerlade en srans på den af: lirnes fre off. Ör Heriu vttrare sras:iga oc) må id giina ord på arbetareföreningend wägnar. Ör Dementevicz; uttalare på tysta sprätet ben tackjantnet, fom ban od) manga af hang santomär, te olyd: ttaa poladarna, wore styssiga ten bä dangånane. Till slut nppträrte br I ÖHcrbterg ech framsade, å re enskitta mö nernase ägnar, i ett syckiqt versificeratt söregrag ett förmäl titt Ånjnå Blande. Härdftev uppjtämde fånadö ren Gritere härliaa sån: Etle fu nor breta fig I qwällenF och jer an fi Han af mänga blant be nåärwarande, båd: herrar och damer, ånyo hölits at blommer och kransar, war den höatirlina allcu slutar cc tet sorrista af en JA NEO PAPA AIR LIDT FO TIA AES ATT RETA PIREN KE ——k —