Norrländska Korrespondenten – 11 december 1868, sida 2

att äfven hon kunna njuta ar och dela hans nöjen. — klan är, som alla karlar lära. vara, egoistisk, tänkte Elin. Nog skulle jag icke hafva nägot nöje om det icka delades af honom... Jeke talar han längre om sin varma, innarliga kärlek Maänue den skulle hafva svulnat ...? — O, nej, nej! Nu tänkte jag något riktigt fult och elakt! Förlat mig det, milde Gud! du som ser till hjer(at. lans kärsek, så varm, så trogen, kan icke svalna... Men, om det likväl kunde hända? hviskade tviflet i nej! tusen gånger nej! ropade hoppet. Och Elin skref ett långt, kärleksfullt bref till sia Axel, i hvilket bon med harnslig öppenhet förtrodde honom att den nye förvaltaren gjorde henne sin kur, men att hon aldrig, aldrig, kunde glömma sin Åxel för hela verldens förvaltare På detta bref fick hon snart svar Axel skref uu som en äldre bror skulla halva skrifvit och bad Elin att hon ej maucte slå ett så fördelaktigt parti, som den hy alive, förmögue Hjelm, ur bågen. Suart skall du glömma vår barnsliga kärlekp skrer Axel — Vid genomläsandet af detta bref kände Elin lissom om en iskall havd krampaktigt sept om hennes hjerta. Det svindlade ; men ännu kunde henl själ icke fatta siS fTEnDA,