Norrländska Korrespondenten – 11 december 1868, sida 2

möjligheten af att Axel, som gitvit henne så manga eder och bedyranden om sin veviga. trohetsfulla kärlek kunde vara i stånd till att ge henne dot rådet att icke förkasta ett så fördelaktigt parti. Dem renam är allting rent, och efter någon besinning tänkte Elin så bär: Han vill bara pröfva mig! Hans råd var ot skämt, men intet godt skämt... Fa bröt hion ett bref från Oda, son kommit på samma gang. Oda skrof och omtalade alla sina nöjen, alla triumfer hon firada inom nöjenas och lyxeas verid. — Nu ma du tro, att jag ärl mitt rätta element, skref Oda; jag hinner ej tänka på annat än min toilett och mina nöjen. Jo, det var sannt. på mina beundrare också en och annan gäng. Du ma tro, att sådane saknas ej af flera slag: gamla gubbar, rika narrar, som göra sig rätt löjliga genom den artighet de visa mig, den gjuttoråriga flickan. Elin, ingentiug plågar mig dock så mycket som dessa förnäma gubbars entrågna hyilniog! Så kommer on svärm unga män, af hvilka större delen trokägen tänker på att jag är rika baron C:s enda dotter. Det roar mig, vet du, att skänna med och uppmuntra allasammans de i lyckssökare. Jag betalar deras tillkonstlade artigheter med samma mynt och ingen af hela srärmen har ännu lyckats röra mitt hjerta. IIvad säger jag dock! — io, en, men han hör