ten är ett bolag (2), alltså: utskänknin. idlaren bestär af flere personer (2). Iuc fer slutsats! Och är det den enskilde omårs rigt att, drifwande ocker m. m., få borde det wara lifta owärdigt för samhällen att genom bolag söla stärta sattigmedlen på arbetarens och den sattiges betostnad och ett owärdigt förslag till inbringande af, med snart sagt (bättre: sagdt) o. j. w. Dh — — — owårdigt att, fa borde m. m. Hygglig mening! Om det wore sannt, hwad förf. säger, att samhållen föra stärka fattigmedlen på arbes ach den sattiges be kostnad genom bränwinsbolag, så skulle man ha ganska nära till den flutfatfen, att endast arb. och de fattige (famhällsllasser, som minst af alla ha råd att bes I ftå fig några öfwerflödswaror) supa, men ej de rifle och förmögne, Dessa — — medel äro owärdiga, få mycket mer fom de bestämmas för tralter, der ide, såsom i staden, enstildta (om forf. warit confe quent, hade han skrifwit: eu-da) personer halr)? bränwinsmonopolium, utan, om så ar (2hwad?), lönntrogeriet med dess rist, fom (rist!) o. s. mw Förf. har saledes medgifwit, att de medet, fom inbringas genom bränwinssörsäljning i stad äro mins dre owärdiga, an de medel, fom genom en dylit förjäljning skulle tomma att ine bringas på landet. Äro dessa medel owärdiga, äro de det öfwerallt, utan afseende på lotalaå förhållanden. J följande mes ning gör förf. inom () ett pastaende, iom han ingalunda fan förswara. Hau fager näml.: tönafrögaren hwarten will du eller får (2) lompromettera. Hwarje ins divid, jom näml. met fig wara en lem i den stora samhällskroppen, anser fom fin heligaste pligt att tompromet tera-, d. w. s. till laglig näpst befordra, lönntrögaren, emedan denne icke blott stjäl staten utan på samma gång äfwen honom. Lemmarne böra alltid sta tropperx till tijenst, alltid werta för samma mår, ty, i widrigt sall, dö både kroppen och lemmarne bort. Och är det godt, att den ene lemmen anmä ler för troppen, att den andre söler uns danfnilla troppen, hwad denne tillhörer; hur slulle då lroppen wilja förbjuda nå got sådant? vJillfället gör tjufwen är sannt och allmant gällande för alla tider och alla orter, följattligen ide blott på landet utan afwen i staden. 2— — 2farligare till jallen tunna (förlät! det stär kan) inga socknemän bereda ungdomen, än tillsälle till frestelsen för det element, som skall beröfwa socknemännen — — — fin (elementets!) ålderdomströst och (fe. som (— (ywillet element) skall) finna fin (2) af: tomma — — — opasfande till föralvrarz nes sista (21). Hwad skulle förf. Jäga, om recens. wände om och fade få här: fartigare tillf. funna inga stadsfullmägtige bereda ungd., än o. s. w.? Om förf. tror, att lönntrögeriet är något skål för nyt tan af öppna bränwinsjörsäljningsställen, då mäste recens. bellaga förf. Då lönns krögeriet — recens. jäfwar till erfarenles ten florerar äfwen der, hwarest öppna bränwinsförsäljningsställen finnas, hur stall då lönnktr. wara något ffäl för nyt: tan af o. s. w. Med ett sådant ssäl gick ej indjudaren till wertet. Lönntrögeriet tall — — — delt)2 sednares följder. errar befallningsmän! Aren J så — — rörande hwilta Ddiverfewaror han erpediera (bättre: exp—rar) — — —, såsom mäånga päåstätt är händelsen (bättre: Bwillet, enl. mångas påftående, är händelsen) QO2 —— ljiooen kamma att tillbringa en del af