Norrländska Korrespondenten – 8 december 1868, sida 3

trycker dig på fremmande språk? Det gjorde du ej före min bortresa, och på ett helt år kan man dessutom glömma mycket om man ej öfvar sig dagligen. — Det är sanut, men jag har öfvat mig hvarenda dag hela vintern, svarade Elin djupt rodnande. — Men på hvad sätt? här finnes ju ingen på nära håll, som är språkkunnig? Du kunde väl aldrig tala med dig sjelf? — Jag talade med Ax.. löjtnant Axel, som bodde här hela vintern, sade Elin, åter rodnande. — Kors, det hade jag glömt. Mamma skref derom en gång. — Såå, att herrskapet roade sig med att öfva hvarandra i språk! sade Oda spetsigt; nå, kära Elin, inte behölver du rodna så fasligt för det... Hvad tycker du om kusin Axel nu för tiden? Elin hade mycket att sköta med sitt skoband för att dölja sin förlägenhet och gaf just intet redigt svar på Odas fråga. Några dagar före familjens tillämnade flyttning till hufvudstaden anlände Axel. Under denna tid var han oupphörligt vid Odas sida, men utbytte likväl en talande blick med Elin och tryckte i förbigående oförmärkt hennes hand. Han ämnade resa till Stockholm på samma gång som baronens. Före sin afresa hade han ett samtal med Elin och sade henne då, att han tro