Norrländska Korrespondenten – 1 december 1868, sida 3

krona, der de skulle erhålla såwäl 5 rdr i städja fom 1 ror för hwarje dag de behöfde wänta på ångbåt, och när han detta sagt hade — förswann han utur deras äsyn. — Stor uppstäåndelse, mycket letande — allt fåfängt. Hwarje bierhalle i byn besöktes af frågande efter danften (hwad han eljest hette, vet föll inaen af vem in att underrätta fia om). Jngen upplygning wanns — han yade raft förswunnit. Det har sedan berättats, att danske konsuln i Carlekrona, hos hwilken ve flesta inrunno fig för att få färja, upplyst dem om bwilfen drift de räkat ut för — Oredlig embetsman i Norge. Åter omtalas en af dessa sorgliga historier, fom handla om högtsstående embetsmän, hwilta på ett bedrägligt sätt förfarit med dem anförtrodda medel. Det gäller denna gång volismästaren Aas i Stavanger, bwillen i egenskap af kasför i derwarande sdarbank begått storartade bedrägerier, hwilta möjliggjorts genom den släpphändthet, som bantens styrelse låtit tomma fig till last, hwadan också styrelsen ej genast öfwerlemnat den brottslige i rättwisans händer, utan nöjt sig med att tillswidare ålagga honom 3 månaders susnension. En ligt Morgenotadet har Aas, fom i många är innehaft ifrägawarande fasförsbefattning, på nedan beskrifne sätt kunnat utföra sina berrägerier. Sparbantens werisamhet war ursprungligen bestämd till twå timmar hwarje ördags a ton. De förölade affärerna nödwändiggjorde emellertid mottagandet af inbetalningar och räntor hwarje dag, men mottagningen skedde, äfwen om ingen direftionsledamot war tillstädes, efter hwad ryktet förmäler, men hwillet doc tidnins gen ej anser fig kunna bewisa; ryktet förmenar dock att det gått få längt, att det war sedwanligt att aldrig någon direktör war tillstädes i banken. Det blef praxis, att Aas mottog insättningar, räntor o. s. w. mot qwitto på en papperslar:p, utan att återlemna reversen, fom skulle arhemtas påföljande lörragsafton, behörigen qwitterad af direktionen. Allmänheten wans de sig att wara tillfreds med dessa papberslappar, och det hörde till sälljyntheterna att man begärde dokumentet. Vå detta sätt blef det möjligt för Aas att intassera och behålla en summa af42,000 ipecier mot dylifa improviferade qwittenfer, utan att direktionen derom hade någon wetskap, alldenstund han om förda: gen förtlarade, att de medel han mottagit ej blifwit inbetalta, Bmwadan direttionen fortsor att i sin ego behålla de oqmitterade lånehandlingarne och bankens be hållning således stenbarligen war riktig. Aas förde ordentligt bok öfwer de ven ningar han mottagit, och genom att medeljt nya bedrägerier sopa igen sråren efter gamla höll han vigilansen uppe och förstod att nedslå de misstankar, som till äfwentyrs genom lånehandlingarnes äl der lunde uppstå. Upptäckten af hans switliga förfaranre lär också ha berott entast på en tillfällighet och otändt är ännu, huru många år han bedrifwit fin handtering. — Ingen förlust lär bota banfens treditorer, men den behällna winsten lär få till större delen stryka med för balaufens betäckande. En revifionstomite för sakens utredande har blifwit nedsatt. -Tiggeriets hemmande är, sänes Arod, en tante, fom börjar allwarligt