Norrländska Korrespondenten – 20 november 1868, sida 3

stället för fora, ty tid Lissma egendom hörde den tiden 5,000 tunnland stog med mycket berg, fom alla more bewuxne med renmossa. Efter nu nämnde lyckade for derförsök sände jag sedan i Oktober och November månader 40 a 50 personer ragligen till skogen, åtföljda af infrektoven och rättaren, merhafwande trävgårtge trattor, höräfsor och säckar, och samlade sälunda om hösten 30,000 (säger trettio tusen) säckar renmossa, uwilken folket togo på beting a 25 säckar pr dag, och de, som woro flinkare och togo mera fingo till uppmuntran några skilling extra betalning utom dagswerket. Många fäce tar blejwo utslitna genom släpning på bergen, men denna foderbergning lönade fig rikligen, då man besinnar huru myc fet hö den swarade emot (minst 23,000 lispund hö) och att den frälsade mina många och wackra kor ech ungnöt från döden. Sagde stora renmosseskörd bekom jag på högst en femtedel eller 1,000 tunnland af skogen, deraf tock ej allt berg. På mossans återwext (hwilken ide ännu är sätert tänd) tunte jag ide pöra något afseende, då min forernöd war få stor. Renmosfan togs mest under regnwäder, tå den lätt lossnade från bergen, och få wåt den då war gjortes genast af ten i stogen 4 a 5 alnars höga stackar, hwilka täcktes wäl med granris, och kördes fe: dan hem om wintern efter behof. Ehurn renmossan war wåt tå den stackades, tog den dock under hela wintern ingen skada i stackarne. Då hwarje ko några dagar fått hafregröpe på mossan, förtärde alla mina 135 for och te 20 ungnöten mossa mycket begärligt, äfwen utan gröpe, ia till och med på lassen å ladugården, få frusen mossan om wintern fom hem ifrån skogen. Den egentliga fofoderord: ningen under wintern tillgick på följante sätt: Först rensköljdes mossan, fom sagdt, riltigt wäl i ret ljumma wattnet i be warma tohusen (ty mer mossan följer gerna litet jord eler arus), sedan lades renmossan uti förpfaren, ungefär tre fjerdedels säck lös mossa för hwarje ko ragligen, deruti ren blandades med ffuren halm qwarterslång. Denna wåta förblanrning lades derefter i kornas for derlådor och blandades der med gröpe. Af detta foder mjölkade korna ganska nöjaktigt, och gaf en bättre arädda än af wanligt höfoder oc) halm. Genom detta oförmotate foderpåhitt behöfde jag ide slagta eller sälja något kreatur, och om wåren 1855 woro mina kor och unanöt wid mycket gort hull, så att håren låao släta och glänsande, hwilket är ett säkert tecken att ve blifwit wäl förra. De for, som woro i fin, finao en del af mins tern tunnskurna rofwor i stället för rens mossa. Med anledning af min ofwanstående erfarenhet om renmossan (renlafwen) wågar jag för min del tro, att det wore wida bättre och mera patriotiskt att ide förstöra renmossan till bränwin, utan heldre anwända den till kreaturens föda i stället för det nu bristande höet; ty bö för Swerges alla nu höbehöfwande är omöjligt att få köpa och transportera länga wägar i landet, hwilket twingar till en myckenhet kreaturs slagtande, hwarför renmossan i alla bergiga trakter endast borde anwändas till foder, hwaremot säåd till bränwin eller färdigt bränwin alltid tan få köpas och är lätt att tran8