Norrländska Korrespondenten – 20 november 1868, sida 3

varit högt på himlen. Det var en upprepad knackning på dörren, som väckte honom ur den ljufva slummer, hvari han varit försänkt. — IIvem är det? frågade han med en obeskrifligt sömnig röst. — Arnold Wendel. Låt mig slippa in, jag har något att tala vid er om. Vid dessa ord, uttalade utanför den tillstängda dörren, spratt ynglingen i bädden till, som skulle han blifvit stungen af en orm. Han såg sig omkring med en nästan förvirrad blick. — Förlåt mig, min herre, ropade han derpå, men jag tager aldrig emot besök så här dags. Ni skall veta att jag ännu icke är uppstigen. — Lika godt, kasta blott på er nattrocken, och kom och öppna för mig, så kunna vi sedan språkas vid, medan ni kläder er. — För Guds skull, var icke envis längre. Vid dessa så bedjande ord nådde ett qväfdt skratt baronens öron. Han knäppte med en ångestfull åtbörd ihop sina häuder, och efter att ha sett på den, som det tycktes, så farliga dörren med ett förskräckt uttryck, var han med ett lätt hopp ur bädden. (Forts.)