Norrländska Korrespondenten – 6 november 1868, sida 2

en af de trenne qvinnor, som varit närvarande vid och deltagit uti det samtal, hvilket vi omtalat i föregående kapitel. De begrundningar, åt hvilka Helene öfverlemnade sig, voro långt ifrån att vara af samma natur, som hennes mors. Hvad beträffar det, hvarpå den gamla och vördnadsvärda baronessan de Lansac kunde tärka, är det icke tjenligt att derom tala nu. Älskade fröken Helene de Vatteville redan medborgaren Georg Mathieu? Det är något, som vi icke kunna företaga oss att bestämdt afgöra. Man har sagt, att qvinnohjertat är en slags religionshemlighet; man skulle kunna tillägga, att en ung flickas hjerta är åtminstone en gåta. Vi kunna icke skryta af en nog stor skarpsinnighet, för att vilja utforska dylika outgrundligheter. Vi kunna endast säga att den unga Helenes inbillningskraft var uppfylld utaf hägkomsten af hennes befriare. Hennes tacksamhet mot honom var djup och med densamma förenade sig en slags inre uppeldning. Sannt är att skådespelet af en hjeltemodig tillgifvenhet, denna sällsynta och upphöjda dygd, verkar lifligt på af naturen redliga och ridderliga sinnen. Man kan följakeligen lätt föreställa sig den enthusiasm, som Helene skulle känna för sin räddares vackra uppförande. Helene gjorde sig icke sjelf räk