Norrländska Korrespondenten – 6 november 1868, sida 2

MMMM rr TTT ——— — — — Ni är ung, sade hon till honom, och vid er ålder uppeldar faran inbillningen och visar sig i en leende dager. Drag åstad, min herre, men glöm icke att ni qvarlemnar vänner, bland hvilkas antal jag skall bedja att hädanefter få räknas. Georg bugade sig vördnadsfullt, helsade de trenne fruntimren och aflägsnade sig. Helene qvarstod orörlig, och utan att yttra ett ord. Det tycktes henne som om hennes hjerta höll på att brista. Hvad beträffar honom, som hon älskade, men som misströstade om sina planers framgång, störtade han framåt genom trädgärdarne, springande som en vansinnig och mumlande: — Ja, jag skall resa och begifva mig till armeen, der jag skall finna en ärofull död; lifvet är mig hädanefter en börda och skulle för mig blifva en lång dödskamp. Döden ensamt kan bota mig! Lyckligtvis inträffar det ofta att döden icke vill åt dem, som söka honom.