Norrländska Korrespondenten – 16 oktober 1868, sida 3

Erkebiskopens afskedstal till lyrkomötets medlemmar wid dess afslutande, Ons dagen den 7 Olktober. Mina herrar! Då swensta kyrkans ombud för något mera än en månad tillbata för första gången sammanträdre, kunde de helsa hwarandra under goda förhoppningar. Dessa hafwa icke blifwit swikna. Wi kunna i dag, då wi åtskitjas, med glad blid fe tillbaka på vet möte, bwari wi deltagit. Wi behöfwa derwid icke tänka på storheten af wåra gerningar. Det menniskan gör, hon må nu antingen fom individ eller i förening med fina bröder det göra, är i allmänbet litet i förhållande ej blott till ben nes pligt, utan od till hennes förmåga. En hwar gör något mindre, än hwad fåmäl hang fullt ansträngra kraft fom hans noga öfwerwägda skyldighet med gifwer och kräfwer. Således må icke heller wi, mina herrar, berömma oss af wåra gerningar. Jag säger detta icke derföre, att jag på gerningen sätter ett wanpris. Gernina är ett godt ord för att beteckna allt hwad en menniska blifwit och är, allt hwad hon tänker och will, allt hwad på den platå, fom blifwit henne anwisad, är henne ålagdt oD af henne åstadkommes. Om den stora betydelse af gerningen underwisar oss ett heligt och tillika löftesrikt ord, fom ei blott kallar dem saliga, hwilka i herranom dö, utan ock försäkrar, att de skola hwi k fia från sitt arbete och deras gerningar följa vem efter. Hwem mill wäl, då man på detta sätt förstår ordet gerning, anse den hafwa en ringa wigt i den wågskäl, der en menniska skall wägas? Det är blott den enskilda, den från det hela, från sitt sammanhanag afskilda gerningen, fom wi icke få högt uppskatta. Den widlådes alltid af mycken brist. Brist widlåder således ock den gerning, som under några weckor af oss, mina herrar, är åstadkommen. Men oaktadt wi sjelfwa måste säga oss detta, äro wi dock icke alldeles oberättigade att glädjas ät wår gerning. Deri har något ingått, som gifwer oss en sådan rått. Detta är den wilja, det uppsåt, det stråäfwande hwarmed wi skött wår gerning. Wi kunna wäl föga åt hwarandra, att detta sträfwande warit godt, att wi haft för wåra ögon ett heligt mål, att wi älskat detta mål, och att wi för dess rätta fattande och uppnående icke sparat wåra krafter. Om målet hafwa wisserligen bland of något olika meningar förnummits, men wi hafwa lyssnat til hwarandras meningar, wi hafwa aktat hwarandras åsigter och wi hafwa, så mycket wi det kunnat utan att blifwa mår innersta öfmwertygelse otrogna, gifwit wika för andras. Härigenom hafwa wi alla icke blott med inbördes wänlighet och förtroende arbetat, utan ock, såsom jag redan wid wår första sammankomst hoppades att det skulle ste, alla af hwarandra något lärt. Måhända hafwa härigenom också andra något lärt af of, lärt att akta kyrtan, lärt att glärja fig åt def tillwaro, lärt att taga fia till wara för dess förstörande, lärt att önska den och def werksamhet och dess ordning en alt större och större tillwext i renhet och kraft. Skulle wi ide wara berättigade att hårät glädja of? Skulle wi ide wara både berättigade och förpligtade att med glada bhijertan tada Gud för det goda, han genom oss welat åftadfomma? Wi weta wäl, att detta goda icke på långt når blifwit det högsta. Men wi weta od, att det kunnat blifwa mycket mindre, ja att godt alldeles kunnat uteblifwa. Att ej så skett, utan att wårt möte kan hafwa warit msyt fFdernostond till osn Hot er min