aenomskimrande gora wiljans skull bhafs wen i ock omfattat honom med aktnina och tillaifwenbet. Det gör mitt ännu warma hjerta gott, att få tro och föra detta. Mottagen min hjertliaa todfäs aelse. Mottagen ock min försäkran, att jag stärse skall med alädje erinra mig mötet och med innerlig högaktning och warm erkänsla alla te deri teltagante. Mottagen slutligen ock mina hjertlina wålönskningar. Med renna taa återgå wi alla till wåra dels offentliga dels enskilda angeläaenheter. Herren skänke oss i dem fin nåt! Herren göre of i dem till gora rerskap för hang beliga wilja! Lekman ech prest kan i lika män wara ett fårant rerskap. Men lekman och prest kan ock i lika mån låta onta matter göra sig till en owärtig, till en förderflia metlem i herrans menighet. J detta hänseente är mellan lekman och prest ingen åtffilnad. Herren beware of alla! Herren uppehålle oss alla på fin rättfärdighets och barmhertighets rätta, på fin kärleks och saligbets ljufliga mä aar! Herren skänke särskildt eder, mina högt wärterare och hjertligt älskare mends tjenare i ordet, den rätta wisheten, traften och nåren att evert fall wäl uträtta! Att detta tall är swärt, mergifwes af alla. Mången säger det i wåra dagar wara swårare än tillförene. Det är möjliat. Men wisst är, dels att ret alltid både warit och skall wara swårt, och dels och att det i sia innebär en stor ljuflighet, en stor berrlighet. Bäfwe således inaen tillbaka! Låte hellre en hwar kallets swårigheter och answar uppelda till an: stränaningar, och kallets tjufliabet och berrlighet werka till förfrisknina och frid! Och komme oss härwid Herrans nåd och barmhertighet i rikt mått till hjelp! Jag säger tetta särskildt öt eder, mina närmaste embetsbröder och troana mäns ner! Mötets sammankomst har gjort vet till pligt för alla de främsta mwårdas rena af den swenska kyrkans angelägen beter att bär samlas. Jngen bar uns dandragit fia att komma, ehuru ife allas belfa warit den bästa. Lång tid bar förflutit, jeran en sådan samling eade rum. Må den nu tilländagående hafwa skäntt ever, mine bröder, en lika stor alärje fom ren ffäntt mig Wi hare alla måhända behöft, wi hade säkert alla önskat att mera enskildt få samråda om ve angelägenheter, fom åt oss äro anförs trorda och för oss alla äro dyra och ber liga. Mötets temligen flitiga fysfetfätts nina med allmänna angelägenheter har ej tillåtit några enskilda samspråk. Wi få termed för denna gången läta cf åtnöja. Må i det wi gjort wi hafwa bewisat någon trohet i wår Herres och Måstares tjenst! Och må, vå wi nu återgå till wåra manliga embetebestyr, denna Herre pifwa oss kraft till fortsatt, till aldrig upphörande trohet! Herrans nåd ware med oss alla, så länge han will, att wi skola wara hans tjenare på jorden. Då jag här ser den man närwarande, fom anmäler wår kyrkas angelägenheter inför landets konung, bwilten tillika är mwär kyrkas högsta jordiska styresman, fan jaa ide underlåta att å mötets min nar till honom uttala ett ord. Mötet bar ej haft tillfälle att för konungen ber tyaa fin wördnad och tillgifwenhet. Ans mäl den, herr statsråd i wart ställe. Cåg konungen, att mötet försökt att på bäfta sätt fullgöra hwad fom warit tor nungens syfte och önskan, då han fams mankallade detsamma. OM försäkra til lika hang maj:t, att såsom motets mede lemmar rertligt och troget frukta Gud och nitålska för förfan, få ära ve oc fonungen och bedja Gud om riklig wälsianelse öfwer konungen, hans hus och fäderneslandet. Derjemte anhålla mi att för ever sjelf, berr statsråd, få uttala wår offrymtare tacksamhet såwäl för ret wänliga och oförtröttade deltagande, hwarmed j följt mötets förhandlingar, fom oc för den omwårdnad, j skänken wår tyrkas ech wår skolas angelägenheter. Från ålder hafwa i wårt fädernesland ve twänne anaifna stora, maktpål iagande, jaa fan wäl såga heliga kretsarna lupit inom hwarandra och kring samma centrum. De göra det ännu. Det torde wara gort att de få göra. Och åå länge be bet göra, ligger makt deruppå, att de båta med lika aktning och lika kärlek omfattas. Att j, herr stateräd, läter