Norrländska Korrespondenten – 16 oktober 1868, sida 2

skakade på hufvudet med en bestört uppsyn. Denna frihet, som hon trodde sig hafva återvunnit. skulle hon väl åter förlora den? XIL En dram på gatan. Månen sken från himlen, och dess ljus belyste alla föremål. En stor folkmassa rörde sig vid portarne till och i grannskapet af fängelset. I ett ögonblick blef Helene omringad. Alla dessa män voro beväpnade med sablar och tycktes vänta på offer att uppoffra. Man måste afstå från försöket att beskrifva deras drägter. Det var en blandning af smutsiga kläder och patriotiska emblemer; med armarna nakna och rösten hes och skroflig, tycktes dessa varelser med plumpt språk, vildt utseende och skäggiga anleten vara otåliga att få höra den timma slå, då de skulle börja deras förfärliga arbete. Det var de beväpnade Septembristerne, som afvaktade signalen för mördandet. — Se der en fånge som man räddar! skreko alla med ens. I detsamma hotade de Helene med