Norrländska Korrespondenten – 13 oktober 1868, sida 2

fängelsets fasa, grämelsen öfver och fruktan för en stränghet, som hotade att blifva värre, allt detta fyllde med sorg och bedröfvelse dessa sinnen, för hvilka olyckan hittills varit okänd. Den olyckliga prinsessan de Lamballe var alldeles förskrämd, och Helene kände sitt mod småningom öfvergifva sig. Den hjeltemodiga grefvinnan ensam utvecklade en beundransvärd själsstyrka, hvaraf hon dessutom gifvit talrika prof under åtskilliga omständigheter i sin lefnad. Detta mod, som ingalunda förminskade hennes naturliga ömhet och känslofullhet, gaf dock at hennes sinne all det lugn, som hon i vissa ögonblick behöfde. Fru de Vatteville broderade och läste; hon samtalade med samma lugn, som hon visat vid BelAir i den stora salongen eller på terrassen vid sitt slott; hennes ansigte hade understundom karakteren af bedröfvelse, med aldrig uttryckte hennes blick ängslan. Det var en kraftfull natur och en väl härdad själ. Femton dagar förflöto sålunda, femton dagar, som syntes fångarne af en längd, som kunde göra dem förtviflade. Slutligen en eftermiddag inträdde Loustalot, kallad Cassius, med ett hemlighetsfullt utseende, och vändaude sig till fru de Vatteville tog han henne afsides och talade till henne med låg röst.