ebangetlum hådec tertot Tartctffstrtöftt VMA motion om lagförändring i den rigtning här ofwan antydts. Uti det utlåtande, fom öfwer denna moton infordrats, har emellertid kyrkolagutskottet af det ffäl, att samhället ide synes böra förändra sina lagar endast på den grund, att någon af samwetsbetänklighet anser sig förhindrad att lyda en efter annan af deras beftämmelser hemställt, att motionen ide må till någon kyrkomötets åtgärd föranleda. Här: om uppstod en ganska liflig öfmerlågg: ning, fom öppnades af motionären med det förklarande, att utskottet på nog Enapp: bändiga skäl affärdat motionen, fom doc hade fin grund i ord af wår Frälsare, och hwilka ord återfinnas i ofwanåberopade lapitel och vers af Matth. evangelium. För hr Odencrantz föreföll det anstötligt, att en kyrkans tjenare ffall tunna nödgas uttala wälsignelsen öfwer en forbindelse, fom enligt Frälsarens egna ord måste anses straffwärd. Utan att på något fött wilja förorda civilättenskapet, ansag doc talaren högst önskwärdt, om i den bor: gerliga lagen kunde åwägabringas någon sädan ändring, hwarigenom en samwetsöm tyrkolärare kunde befrias från det hårda twånget att förr lyda menniskors än Guds bud. Talaren yrtade bifall till motionen, få oc grefwe Stackelberg, hwilfen ansåg den föreslagna förändringen funna räfnas bland de moderata reformer inom wår kyrkolagstiftning, hwilka borde medgifwas, för att undwika splittring inom lyrkan. Så lösa wore nemligen de band, som wid statskyrkan fästade en stor del, i fynnerhet yngre, prester, att ett enda mifgrepp funde leda derhån, att dessa prester ginge ur statstyrkan, derwid dragande med fig många nitiska och sanna Christi bes jännare. Ör P. Olsson hade från flera Håll untfätt uppmaningar att framställa en motion, lilartad med den nu diskuterade, men få gerna än talaren säge, att något kunde i detta hänseende göras hwariges nom åstadlommes önskwärd öfwerensstämmelse mellan Guds heliga ord och bor gerliga lagen, fann han sig dock förhindrad ansluta fig till ett förslag, hwars kon seqwenser tedde till civilättenskap, hwaraf talaren jruttade stora wådor för fam hället. På dessa grunder biträdde tala ven med fin röst utskottets hemstållan. Mot motionärens förslag uppträdde d:r Nordström och prof. Ribbing. Utgående från den grundfatfen, att samhället ej fan gifwa wika för individen, ådagalades af dessa talare, att uppfattningen af statens idee måtte wara särdeles kortsynt hos den, fom fan framtonuna med ett yrkande, att det allmänna skall låta fina lagar falla för wissa samwetsbetänkligheter hos en eller annan enskild person. Jngen rätt målsman för det sedliga interesset tunde den anses wara, fom under ffen af fam wetsskrupler sträfwar att rubba helgden af det, som utgör samhällsbandets kärna, — ättenskapet. Altenskapsskilnad, då den betingades af twingande omständigheter, hade redan från de äldsta tider och af kyrtolärare, om hywars renlärighet ej kunde uppstå något twifwel, ansetts tilllåtlig, beldre än fortsatt ättenskap, sedan det inre andliga bandet makar emellan redan för länge sedan brustit. Ett sådant äftenffap wore blott att anses fom en fyfift före ning, å hwilken måhända med mera ffäl kunde tillämpas den straffdom, fom mos tionären welat finna hos ofwanäberopade evangelist uttalad. Sedan ytterligare bi skoparna Anjou, Beckman och Bring, d:rna VWiden och Schmidt uppträdt mot motionen och yrfat bifall Till utskottets förslag, blef detsamma af kyrkomötet. godtändt, efter votering med 37 röster mot 12. Härom war af d:r Widen wid tyrkos möket wäckt en motion som åsyftade, att ett nytt kyrkligt embete för friwillig fär lekstjenst, dels i det gudomliga ordets spridande och förklaring, dels i sjukas och wärnlösas omwårdnad, måtte inrättas och ftiftftyrelferna bemyndigas att, efter behö rig pröfning, deruti utsända dem, som dertill finnas williga och skickliga. Erkännande det stora och höga ändamål, fom motionen affåge, hade dock lyrkolagsutffottet uti afgifwit utlåtande säsom fin åfigt uttalat, att det af motionären före: slagna medlet icke wore för det uppgifna ändamålet lämpligt eller behöfligt, wid hwiltet förhållande utffottet oc Jemftällt, att motionen ide måtte till någon åtgärd föranleda. Härom uppstod diskussion, hwarunder .66 6A2w w1m — i