Norrländska Korrespondenten – 13 oktober 1868, sida 2

mor. Måtte den gode Guden völsigna och beskydda dig! Helene kunde icke svara; tvänne tjocka och tunga dörrar funnos redan emellan henne och hennes mor, och mannen drog henne alltjemt med sig framåt. Just då de gingo utför trappan hörde mannen något buller, kanske stegen af en fångvaktare, som gjorde sin rund; han tycktes blifva mycket orolig, men genast tagande sitt parti, sköt han Helene nästan hufvudstupa in i en liten fängelsehåla, som låg ett par steg derifrån, tillslöt dörren tog nyckeln och försvann. En enda ljusbit upplyste denna eländiga skrubb, men detta ljus tog slut inom mindre än en fjerdedels timme. Detta darrande sken, som än lefde upp en smula, än tycktes utslockna helt och hållet, ingaf den unda flickan de dystraste tankar. Hon såg deruti en bild af sin dödskamp, och hon beredde sig genast att dö. Ett tu tre befann hon sig i djupt mörker. (Forts.)