Norrländska Korrespondenten – 13 oktober 1868, sida 2

Grefvinnan syntes på samma gång orolig och tillfredsställd. Emellertid tycktes hon hafva tagit sitt parti, ty prinsessan och Helene, som omärkligt hade närmat sig, för att försöka att uppfånga några ord af detta förtroliga samtal, hörde dessa ord: — Nåväl, efter det är så ... i Guds namn ech må hans vilja ske! Cassius drog sig tillbaka; då Helene, som icke kunde beherrska sin nyfikenhet skyndade emot honom, liksom för att fråga honom. Veteranen vände sig om och, hållande med en åtbörd den unga flickan tillbaka, sade han: — Det är bra, det är bra! Min Gud, hvad ungt folk nu för tiden är nyfiket! Man har sina hemligheter, och man behåller dem för sig. Men det är detsamma, folket, om hvilket man säger så mycket ondt, har dock sina goda sidor. XL Rymningen. Ingen var fallen för att sofva denna afton i det rum, som inneslöt de renne fangarne; en obestämd oro, en obepriplig ängslan höll länge dessa olyckligas ögonlock öppna. Emellertid tog dock kroppens trötthet öfverhanden öfver sinnesrörelserna, och de stackars qvinnorna föllo i en orolig sömn; med