Norrländska Korrespondenten – 6 oktober 1868, sida 3

ige fättningen saknar man unterväts telje. — Kaviaren. I ryffa blad finner man en längre beskrifning på ftorfursten Alexis befök wid fiskefängena i en af Rysslands fiskeritaste fyrliga floder (Kur ra). Wid tillfället, berättar en torrespontent, fick man äfwen fe huru tet tillgår wid ven beryltade kaviarens be: redning. Öwad först sjelfwa fiskfångsten beträffar, tilgår den sålunda, att man twärs öfwer floden spänner några rep, wid hwilta, på en mängd korta snören, hänga stora, hwassa krokar, utan något slags bete. Äfståndet mellan krokarne uppgår till omkring tre qwarts aln. Dä nu den stora fisken går upp för floden, fastnar den wid någon uf de många frotarne och börjar då flänga fig af och an i wattnet, till def den Ytterligare fastnar på äfwen en annan krot och får lunta hålles fångad. Storleken på den fängate fisken — hwillen här bär nam: nen beluga, osetz, sevruga — uppgick wanligen till haljannan a twå arschin, wid motswarante tjocklek. Då fiskarena uppdrogo fisken — fom på tetta sätt fångates i ymnighet i den fiskrika floten — töswades ven af ett tlubbslag i hufwudet och kastades sedan i båten, fom inom fort förde en full laddning til rensningsstället. Här woro bäde män, qwinnor och barn syssetsatta, en hwer efter en bestämd arbetsfördelning. Fiskens buk uppskäres, inelfworna uttagas och rensas. Det obehöfliga åtftils I jes från vet nyttiga. Men wi skola bär blott hålla oss till korresponrentens beskrifning öfwer kaviarberedningen i storfurstens närwaro: Den ur fiskarne uttagna rommen lades på ett såll af jerntråd, som ligger öfwer ett lärl, till någon tel jylltt med ljum saltlate. En karl börjate nu med handen bearbeta taviaren på stället, få att rommkornen föllo ned i tärlet. Sedan en tillräcklig mängd sålunda silad kaviar samlats vers uti, omrörtes den ofwanpå saltlaken fly tande kaviaren med träsparar, för att blifwa homogent saltad. Denna opecs ration fortsattes en qwarts timme, hwarefter laviaren uttogs met manliga fåll: skopor och lades i säckar, fom tfunte upptaga omkring fem pud. Deefa fäcfar sammantrycktes af en höast enkel prass, och nu fick man den färriga prets fare kaviaren. Den uttogs sedan från säckarne, skars i stora stycken och taftades i en tunna. Snart såg man en mansperson klifwa in i tunnan, för att af alla krafter med fötterna trampa fa: viaren wäl tillsammans. Det höpa be: söket till beter mar mannen iklädd hwita lärftsstrumpor, men korräespondenten bes twiflar att fåran lyx skulle nyttjas i hwardagslag. — Den tunna, i hwilken kaviaren inpackas, belägges inmändigt med serviettlärft — deraf benämningen ser viettkaviar. Men ret bäfta flag af pressad kaviar inlägges ide i tunnor, utan i små lärftssäckar eller blecklådor, som inrymma högst tre skälpund. — Den färska kaviaren tillredes mycket en: kelt: De genom sållet pressade taviar: kornen emottagas icke af saltlake utan uppfångas de i en tom så, i hwilken de hwarftals beströs med det finaste bästa salt. Härmet är kaviaren färrig att inläggas i sina små näfwerkaggar. — Wid dtetta fistställe (Boschij Bro