Norrländska Korrespondenten – 6 oktober 1868, sida 3

— Låten icke märka att vi känna hvarandra och liten på mig. Mod, mina damer, och hoppas det bästa. Sedermera tillade han med högre röst: — Mina damer, eder belägenhet är verkligen värd deltagandd; men, tron mig, och detta råd är godt, bortläggen här allt förnämt skick och varen, om I kunnen det, vänliga, eftergifna och uppmärksamma. Fru de Vatteville, stött öfver denna oförklarliga och beskyddande ton, som han tagit sig, ämnade just svara honom med några uttryck af förtrytelse, som hennes sårade stolthet ingaf henne, då ett tecken af George gjorde för henne begripligt, att hon borde tiga och att han med afsigt begagnat det språk, som han låtit henne höra; han lade ett finger på munnen, helsade henne med en nästan omärklig böjning på hufvudet och drog sig tillbaka. Mor och dotter voro i detta ögonblick åter förenade, men denna sällhet fick icke länge fortfara. Innan dagens slut blef prinsessan Lamballe insatt i ett särskildt fängelserum, och de båda grefvinnorna de Vatteville måste underkasta sig samma öde; modren blef innesluten i ett fängelserum och dottern i ett annat. Helene bönföll, att hon skulle få vara tillsammans med grefvinnan, men man var obeveklig.