Norrländska Korrespondenten – 6 oktober 1868, sida 3

Vi afstå från försöket att måla moderns och dotterns smärta. Helene hade till fångvaktare en gammal soldat, till sin natur temligen sträf och råbarkad, men i grund och botten god och hederlig Denne hedersman kom in, knorrande, med en kruka vatten åt den unga flickan. Han kastade en blick på fången och såg henne försänkt i tårar och nedlutad på den dåliga säng, der hon skulle hvila; den hederlige fångvaktaren blef rörd vid åsynen af en sådan förtviflan, och ur hans bröst uppsteg en så djup suck, att den hördes af Helene. Den unga flickan reste sig upp, varseblef, fångvaktarens rörda utseende och medlidsamma blickar samt skyndade fram emot honom. — Min herre, af barmhertighet! utropade hon, vid allt, som ni har kärast i verlden, låt mig få komma tillsammans med min mor. Jag föredrager döden framför en sådan skiljsmessa. Den stackars mannen, allt mer och mer rörd, försäkrade henne om sina goda afsigter, men svor på att han icke kunde i detta fall uträtta något. Emellertid skulle han velat gifva allt i verlden, för att kunna lindra den unga fångens sorg och bekymmer. Plötsligen slog han för pannan, som om han fått en rigtigt storartad id. — Ilör på, min fröken! Man skall