Norrländska Korrespondenten – 29 september 1868, sida 3

sig i respekt, förrän blodtörstiga skri läto höra sig. Helene, blek och förskrämd, kastade en blick utom vagnen; den beskyddare, som hon räknade på i detta ögonblick af fara, hade försvunnit, tillbakaträngd af hopen och urståndsatt att vaka öfver de begge fruntimmerna; fru de Vatteville trodde deras sista stund vara inne, men, fattande sin dotters hand, som hon tryckte med styrka, sade hon: — — — Mitt barn, mod, ingen svaghet Besinna, att i vår familj har det funnits hjeltar, Jluru skulle väl allt detta slutas? Ingen skulle hafva kunnat säga det, men det säkra, är, att i ett ögonblick blef kusken nedkastad från kuskbocken, vagnsdörrarne öppnades, och damerna de Vatteville, våldsamt ryckta ur vagnen, befunno sig på stengatan, omgifna af eu ursinnig folkmassa. — Till lyktpålen! Till döden med dem! Till döden med emigranterna! Till lyktpålen med aristokraterna! Sådana voro de rop, som ljödo i deras öron. Kusken som i början förfort besinningen, men återhemtat någon kallblodighet, gjorde fåfänga bemödanden, för att öfvertyga hopen, att han skulle föra de tvänne qvinnorna i fängelse, och att han ansvarade för I dem. Man hörde honom icke.