Norrländska Korrespondenten – 25 september 1868, sida 2

retad Bernard skulle blifva vid underrättelsen härom. I sitt sinne ett rof för alla afundens agg och qval, uppgjorde han en mängd hämndplaner; han inneslöt i samma fördömelse sina matmödrar, så milda och goda emot honom, och den hederlige unge man, som hade förstått att göra sig förtjent af deras förtroende. Emellertid hade icke Georg emottagit den befattning, som erbjöds honom; kanske lydde han härvidlag en instinktmessig känsla af stolthet, härflytande från ans republikanska tänkesätt, föröfrigt rena och ärliga, och som gjorde att han icke ville tjena hos adeln. Sannolikare är dock att, sedan han rådfrågat sitt hjerta, han der upptäckt liksom ett frö till en känsla, hvars natur han icke vågade tillstå för sig sjelf, och som han i alla händelser skulle misströsta om att någonsin se delad. Om förhållandet var sådant, hade den stackars unge mannen icke mer än ett parti att taga, neml. att draga sig undan, och att at tiden vänta en förändring i tankar och känslor, som, honom ovetande, bemäktigat sig hans för ljufva intryck alltid öppna själ. Det var utan tvitvel af hederskänsla, försigtighet och misströstan, som han icke ville åtaga sig den hedrande ansvarighet, som den af fru de Vatteville erbjudna befattningen skulle hafva ålagt honom, men han