Norrländska Korrespondenten – 8 september 1868, sida 2

ende, en sammanhangslös och derigenom ock en maktlös warelse i lifwet. Han är ett sjun för winden, ett spån för wågen. Wi hafwa intet skäl, m. h., att här neka hwarandra förtroende. Wi kunna wäl ide för of fördölja, att hos med lemmarna af denna församling olikheter, måhända stora olirheter, förefinnas. Men detta kan blifwa till gagn. Lät andarne drabba tillsammans och tukta hwarandra, fade en som förstod faterna bättre, än någon af of, och älskade den bästa af alla saker fullt upp få högt som wi. Låt andarne också i denna förs samling drabba tillsammans och tutta hwarandra Dette är utomordentligen mycket bättre, än att blind hyllning gifs wes åt en och samma ande, fom, då han lemnas otuktad, lätt fan blifwa, äfwen om ban ursprungligen är god, en åt fåfunnigbet och egentärlet hemfallen ande. ag är wiss, att wi alla funna hafwa mycket att af hwarandra lära Men ffolu wi af hwarandra hafwa detta gagn, så skola mi alla bog hwarandra förs utsätta rena och gora afsigter, betrakta hwarandra med wänliga ögon och åt hwarandra lemna öppna öron och wäl williga hjertan. Detta är ett förtroende. Det åstarkommer icke enhälliabet i åjiater och beslut. En såran tillbör icke de menskliga tingens ordnina. Men det företommer bitterhet och miss jud i sinnen och ort. Och det skall, med Guds hjelp, werka tertill, att det rätta och bästa, ehuru icke det som en och annan inrivid ifrigt önskar, winner framgång. Jag stannar icke wid förtroendet, m. b.; ett ännu något högre synes mig önftwärtt. Jag tänker härwid mindre på de enskilda ledamöternas inbördes förs hållande, än på allas förhållande til det hela, till den fak, till det stora och heliga mål, hwarmed wi bär hufmuds saktigen skola sysselsätta of, eler, ans norledes uttryckt, jag tänker på wårt förhållande til swensk kyrka, från bwilsten swenskt folt ide få lätt är att åts skitja. År vet för mycket att önska en kärlek till denna kyrka af alla ett swenskt tyrkomötes medlemmar? Nästan få långt man tan se tillbaka war christelig kyrka en af de stora uppfostringsanstalterna för swenskt folk. Åtminstone har dettas historia inga bestämda konturer att upps wisa, innau Sweriges folk böjde sig för Christus Gurs fon och emettog christendom. Och sedan det antagit denna, har densamma, den må haswa brutit fis i hwilka former fom beljt. att tada för oändligen mycket. Skule wi kunna neka, att denna förbindelse ännu fortfar? Jag tror det ide. Jag är fastmera förmiss sad, att kyrkan och särskildt evangelifftluthersk kyrka ännu har de rättmätigaste anspräk på vet swenska folkets tärlek, och att hwarken detta folk i dess helhet eller någon dess individ bör anse sig hafwa wuxit derifrån. De fleska ere känna wäl detta, men mången med restrittioner och reservationer. Man tas lar få gerna om kyrkans brister och fel, och man äflas att afhjelpa dessa. Sår dant tal klingar nästan fom om en fon wille säga: wisst är min fader en fimpel man och min moder en swag och bristfull qwinna; men jag får wäl dock fördraga dem och se till att jag på mitt sätt kan förbättra dem. Ett i ordets oinskränkta betydelse kärleksfullt barn