Norrländska Korrespondenten – 1 september 1868, sida 3

ligen sann; man uppfinner icke sådana saker. M:r Quoniams apothek låg på sjelfva hörnet, och från kaffeet kunde man lätt se den lille apothekaren. Då Louspillac och Beautrubin kommo midtför apotheket med dess blåa och röda burkar och flaskor, stannade Beautrubin mekaniskt; Louspillac tog plats på trottoiren midtemot, och der ... O Teniers, o Moliere! ... men nej, saken är icke så allvarsam; o Gullivers snillrike författare, — men nej, Svift var humorist och Engelsman! — det är således den fine och harmoniske Racine, som vi här måste anropa! Louspillac vände sig om och gjorde der denna besynnerliga komplimang för fru Quoniam, som så mycket väckt Georges nyfikenhet. Ett par steg framför sin vän stod Beautrubin och såg sig omkring med triumferande bli kar — under det den stackars Quoniam mätte golfvet i sitt apothek med långa steg under den högsta grad af förtviflan. Der ser ni monsieurb sade gubben till Georges, i det han lutade sig ned för att icke blifva sedd utifrån, — oder ser ni! För ett år sedan stannade m:r Louspillac der liksom nu; m:r Quoniam gick förbittrad ut och förolämpade honom. Louspillac svarade icke ett ord, men sedan dess