Norrländska Korrespondenten – 1 september 1868, sida 3

upprepar han hvarenda dag som Gud gifver, samma . . . sarkasm; och hvad vill ni väl att m:r Quoniam skall göra? Han har hustru och barn?) Louspillac vände sig om, och den lille gubben skyndade till sin plats, liksom en skolgosse, som fruktar att blifva öfverraskad af sin lärare. Men Georges gapskrattade. Hans förrakt öfvervann hans vrede. Dylika motståndare voro bestämdt lika barnsliga som elaka, lika löjliga som farliga! Dessa personer kunde visserligen döda en medmenniska en vacker dag, men man måste alltid skänka dem sitt förakt. Georges själ uppfylldes icke längre af vrede, utan af en föraktfull vämjelse, blandad med en viss smärta; ty eget nog vill mannen gerna lägga aktning i sitt hat och lider af att förakta hvad han är tvungen att underkasta sig. Då Louspillac och Beautrubin inträdde på kafeet, var Georges fullkomligt herre öfver sig sjelf. Louspillac studsade då han såg sitt bord upptaget af en främling. För öfrigt kände han nästan genast igen Georges, ehuru han endast sett denne en gång förut, och på afstånd. Georges, hvars frukost nyss blifvit serverad, åt och drack, till utseendet helt och hållet sysselsatt med sin tidning. (Forts.)