Norrländska Korrespondenten – 25 augusti 1868, sida 3

trubin, hade jn vägat mäta sig med denne förfärliga man. Hvem fruktade icke dessa två personer? Hvad det måste kännas ljuft för en f. d. köpman, att se en hel provins darra vid ljudet af sina steg! Louspillac och Beautrubin voro alltid tillsamman och kompletterade hvarandra förträffligt. De bodde i samma hus, åto vid samma bord och lefde på samma sätt. De voro oskiljaktiga, liksom Don Quixote och Sancho Pansa, hvilka de äfven till utseendet liknade. Skilnaden var endast, att Louspillac var en elak Don Quixote och Beautrubin en dum Sancho. Nu skulle jag vilja se dem, sade Georges till Sanas, hvilken hade berättat alla dessa detaljer för honom. vHvar kan man träffa dem?) Dessa herrar? Deras lif är högst regelbundet. Efter deras öfningar på florett gå de ut och frukostera och läsa tidningar på militärkafeet. Mir Louspillac finner alltid ett nöje uti att I spela den stackars m:r Quoniam ett I spratt som ni vet .. . Nej, det vet jag inte. Hvad skulle det vara?) Men i detta ögonblick inträdde Sanas lilla flicka i matsalen ; värdshusvärden lade ettfinger på sitt öga och sade endast: Det skall ni få veta sedan.