Norrländska Korrespondenten – 11 augusti 1868, sida 3

Samhället är sjukt. Menniskorna älska mer mörkret än ljuset och derför kunna de icke — d. w. s. en del wilja ide och en del eller fler: talet får icke skåda ljuset i dess rätta pestalt, och de, fom ide wilja och funna uppfånga strålarne af frihetens ljus, fe dem endast som en matt strimma wid tidens horisont. Den, fom älskar friheheten och will wara fri måste både se och lefwa och röra fig och bhafmwa fin till waro i ljufet; ty att befinna sig i mör ter eller skymning, fan ide hänföras till någon frihet. — Så länge fom vreligior nen är fastbunden wid och begränsad inom wissa bestämda od) föråldrade former; få länge fom menniffan ända från fin första barndom lärer att frukta ven Gud, fom hon öfwer allt oc framför allt bör och har skäl att älska; få länge fom menniskan, för att blifwa en medlem i det borgerliga samhället, är ålagd att, ftundom under hotelfe af ewigt ftraff samt we och förbannelse; formligen afs lägga löften, fom fort derefter, det ena efter det andra, brytas och öfwerträdas, få att hon allt mer och mer uppfattar fin kristendom endast fom ett slags twångskurs, från hwars mål hon allt mer och mer afwiker och slutligen mången gång helt och hållet öfwergifwer; få länge fom menniskan hålles mid den föreställningen, att den ena dagen mer än den andra är en Gurts daa, och det oaktadt ofta, för att ide säga merändels, anwänder den dagen mindre till Gurs ära än de öfriga dagarne, fom hon förmenar wara hennes