Norrländska Korrespondenten – 11 augusti 1868, sida 3

som för att utropa: Tyst! Georges såg att hennes ansigte blef blekt och förstördt, och långsamma, tysta tårar runno en i sender från hennes ögon, liksom droppar, som sippra fram ur en klippa. vStanna, monsieurl: sade hon slutligen. Ni vet då icke allt? Nej, ni vet det icke! ty ni ser inte elak ut. Ni frågar mig, om denna man är farlig, Gud i himlen! om han är farlig? Men, monsieur, han hari en duell dödat min äldste sonb Georges ryste. Ah, hvad jag är olycklig! utropade han, jag har åter öppnat ett förfärligt sår Mödrars sår hafva inga ärr, min herre! Vänta ett ögonblick, jag kommer genast tillbaka. Hon lemnade rummet och Georges var några minuter ensam. Detta är bestämdt den fatalaste dag i hela mitt lift tänkte han ursinnig på sig sjels. För tusan, jag kommer yr och spefull till provinsen med mina Pariserfasoner och mitt vaudevillgeni, och vid hvarje rörelse sårar jag en finkänslighet eller smärta; för hvarje steg fördjupar jag mig allt mer och mer i tragedien.o Han gick madame Firmin till mötes då hon åter inträdde, med ett fast beslut uttryckt i blick och hållning. (Forts.)