Norrländska Korrespondenten – 11 augusti 1868, sida 3

belymrens rynkor i tusentals anleten, som i ett olyckligt framtidsperspettiv redan tyckte fig skåda misswäxtens alla rysligheter. De slaknade bladen återtogo sin spändighet, de på höjderna till större delen förtorrkade gräsmattorna åtminstone till en del sin saftiga grönska, ett nytt bewis på, att mi ide förtid skola misströsta eller förlora wår tillit till den fom en gång bestämde naturlagarne att från ewighet medwerka till uppfyllandet af den fader: liga omwårdnad, hwarmed den Allsmäg: tige omfattar alla fina skapade föremål. Huru lyckliga böra ide mi anse of, då wi jemföra wåra förhållanden med deras, hwilla bebo sådane pratfer på jordklotet, der stormar och öfwerswämningar under: stundom totalt bortsopa allt hwad idog: heten för långa tider sammansparat till mennistors tresnad. Der utweckla fig vulfanens alla rysligheter för den dar: vande menniskan, fom fer fina tegar, sitt hem och sitt jordiska goda begrafwet uns der den brinnande lavan; der kommer en jordbäfning marlen att fly undan för wandrarens fötter; der uppslukas han af hafwets mäktiga wåg. Hurn lyckliga äro icke wi mot dessa wåra medmenniskor, wi som nu kunna glädja oss öfwer att en förfärlig olycka — den totala mifs wäxtens — åtminstone till en del synes afwärjd. Låtom oss derföre i menfflighetens namn bistå hwarandra, lyckönska Ywar: andra till att af en mild försyn wara ställda der hwarest elementerna icke till alltför stor ytterlighet ligga i strid med hwarandra! Låtom oss hoppas det bästa af framtiden, hwem wet i alla fall hwad han bär i fitt slöte? Ann ingen dödlig flöjan slet, Som betäcter lifwets dunkla öden. Hwad är fuinman af fwad forffarn met? ndajt ett är wisst och det är — döden.