Norrländska Korrespondenten – 11 augusti 1868, sida 3

vare Herran! och emellertid begråter jag äfven henne, ty hennes tillgifvenhet för mig är död. Jacqueline lefver men hon, som jag kallade mitt barn, som jag i mina böner hade trolofvat med den ene eller andre af mina söner, hvar är hon? Jag ser henne iake tvenne gånger om året, monsieur. Förlåt mig, att jag omtalar detta för er ... jag gör det just derför att ni är främling. Jag kan icke säga det till folket här, ser ni, allraminst till Louis! Och mitt hjerta flödar öfver, då Jacquelines namn vidrör det.) Hon talade med djup tonvigt, men hon ville icke gråta och hon gret icke. Georges började känna sig på en gång förvånad och rörd. vAllt detta beror sannolikt endast på ett missförstånd, sade han, anklaga icke mademoiselle JacquelineAh, jag anklagar henne icke, det stackars barnet! IIOn står mot sin vilja, under ett förhatligt inflytande. Ah! jag vet återtog Georges, dels för att trösta, dels för att få veta något; denne namnkunnige storskrytare hvarom alla menniskor tala! Nåväl! Den känsla, som han tycktes ingifva mademoiselle Jacqueline, är, tror jag, snarare fruktan än något annat. Skulle det verkligen vara sant, att denne Menschenschreck är farlig?9 Madame Firmin fattade honomi armen med en konvulsivisk rörelse, lik