Norrländska Korrespondenten – 10 juli 1868, sida 3

wågar att afwårja def swåraste följder. Om ocksså hjelpen kemmit i yttersta fruns ten, har wårt fölk dock erhållit en alls warlig maning att wara bererd på hwad som tunnat ech ännu kan hänta. Fer of bar oron för en tralia ärswert legat ide blott i förföngtlan af ve befyms mer och litanten, hwilta en fåran olycka bär i sitt sköte, utan terjemte i fruttan för def inwerkan på det allmänna föres siällningesättet, ywilket, unver missmodet och bekymren, letes få lätt på irrwägar, i ret man rå will finna helt andra or: safer till tet onda än re werkliga, mäns dante siarterigenom till qwacksalfweriet och witskepeljen, för att finna en hjelp, fom man anser fia hafwa förgäfwes fört inom natureng sagar, sannt upfjattare. Så skall det onra blifwa ännu swårare, idet att falska lagstijtnings-ätgärter werka ide blott för ven närwarande tiren, utan och för framtiten, ech detta — efter hwad historien lärer — förterfliaare mången gåna än båte misswexrt ech fria. Setan urminnes tid har man känt en utväg att bereda sig på misswext, och den har bestått deri, att man unter den geta tiven fyllt fina förrårer i wisthus och spanmålaborar. OM någon annan utwäg lärer näppeligen finnas. Det är ide guld oc) silfwer, som här funna bjelva, utan jorrend enna frukter, de wigs tinaste af alla fapitaler. Men det gäller ej blort att samla och bewara sårana kapitaler — det gäller och att åästutkomma rem, Od detta winnes allenast genom arbete och insigt. Man har unter ven i år råtande torkan fun: nit på det mest i ögonen fallanre fått, att rer jorten warit wäl brukad och görd, ter har mwertliasbeten tretsat ren torra mwädertefen, så att den stått rätt stark och frotig under det att på fältet eller åkern strox bret wid wegiliaheten warit nästan förstörd. Häri ligger en erinran, som bwarje år återkommer, men hwilken alvrig framträter få manante fom i är sårana som detta. Ett enda tunnland jord, wäl slött, lemnar under ett sårant är större aflastning än tiotal af tunnland, der wexterna ej förmått motstä klimatet. Lagen — naturen? och erjarenhetens egen lag — dlir alltså, att wäl wårda ven lilla jortrymten, förseenre densamma framför allt med stark nörnina, lemnande beltre å sido hwad man för tillfället ej förmår med ridia styrka. Att utbreda sin traft öjwer stora arealer, hwillet är ret wanliaa förfaringesättet wid wårt swenska jortbrut, wisar sig, särdeles uns ver år sådana fom detta, i bög arad förs lnsibringante. På grund häraf bliv vet odjå en tålig missbusbällnina att, för besparinas skull, minska fina arb. tetrvafs ter. Förlusten derof är twåfalria: 1:o att jorten blir ännu sämre ffött, oc) 2:o att tet urpstår en arbetslösbet, fom på ett fruftaonemwärdt fött återfaller på fats tiawärtden, att ej tala om te litanden och ren förlamning i kraft, fom drabba arbetarne. Bättre alltså, att tela sitt bröd, om oc än få snappt, med fina ars btare, än att utsätta tem för eländet och fia sjelf för re ännu större förluster. fom skola följa på rteras afskerande. Wi hafwa unrer te senaste åren haft äfven i wårt land att kämpa med stora betymmer; men wi hafwa ej warit hems sötta af en allmännore nöd. Man har dock klagat och kuotat mycket under re sörra, och mer än en gång hafwa wi TR —