Norrländska Korrespondenten – 10 juli 1868, sida 3

bart målade sig. Framför henne låg på knä en gammal, förfärligt ful qvinna, som skulle varit en ypperlig modell till en af furierna, om icke de skarpa dragen i denna stund uttryckt så mycken mildare rörelse. IIon hade omfamnat den unga skönhetens knän och talade med mycken ifver ord, af hvilka styrmannen icke kunde begripa något enda. Det var hos den unga ett så himmelskt behag, upphöjdt genom just det afstickande mot den gamlas i skräckliga öfverdrifter bildade drag att det var såsom en uppenbarelse af en annan verld visat sig för sjömannen, Då slog hastigt den sköna upp sina ögon och blef varse främlingen. Med en blixtsnabb rörelse ryckte hon ned slöjan. Dock hade han haft tid att blifva varso en förtörnad blick, en uppstigande rodnad, snabbare än blixten af slöjans rörelse. Ilan blef betagen af en sällsam förskräckelse, slog sig för pannan, sträckte ut handen med en bedjande och ångerfull åtbörd, samt skyndade derefter till jullen och begaf sig till briggen. (Forts.)