Norrländska Korrespondenten – 7 juli 1868, sida 3

ömsesidigt uppsötte hwarandra, i stället för att wända sig till köpmannen, skulle de wisserligen inbespara den handelswinst, som nu tillfaller denne, men denna sken. bara befsparing skulle mångdubbelt gå förlorad, genom den kostnad och tidsutdrägt samt bet försummande af enna gös romäl, fom blefwe en oskiljaktig fölld uf ett sädant förfarande, Det är således tyrligt, att ite flesta fall en affär måste wara förrelaktig jör såwäl köpare fom säljare, och ide, säsom mången föreställer sig, endast tillstyntar den ena winst på den andras betosinad. Om detta är obec ftrivligt, få är vet äfwen otäntbart, att ett lants inoch utrikes handel skulle kunna winna en allt för stor utsträckning. Hwarje ökning eller minskning af en nations handel utwisar derföre äfwen ett till eller aftagante af dess wälständ, och i sjelfwa wertet torde det swårligen fins nas en tillförlitligare grarmätare öfwer såwäl def materiela fom andliga frame älskricande. DÅ ingenting så trastigt bis dragit till handelns utweckling fom frihet, är ret tytligt, att renna äfwen i hög arad måste befordra nationalförmögenbes tens tillwäxt. DÅ ven fria handeln utöfwar ett få mättigt inflytande på folkens materiela och antliga utweckling, är det tyrligt, att prohibitivsystemet måste ega helt och hållet motsatta werkningar! Då det emerde lertid på mångjaltrigt sätt motarbetar denna utweckting, torte nägra bland te oelägenheter prohibitipsystemet medför förtjena utt tagas i närmare betrvaktante. De förnämsta utaf dessa oligenbeter äro: 1:o) att det, i stället för att befordra, i sjelfwa werket hindrar näringars nas förtofran, somt förryrar och förs sämrar deras tillwerfningar; 2:o) att ret aflerer tapitaler och arbetskrafter från teras naturliga kanaler till de för landet minst gagneliga föres tag och såleres ölar arbetet, men mins skar nationalwinsten på retsamma; 3:o) att det förr eller sednare förans leder öfwerprotultion ech arbetelöghet; 4:0) att vet genom att hindra införs seln af utläntska waror äfwen minstar afsättningen af egna produkter; 5:o) att det ger upphof åt fmyghantel och derigenom sawäl demoraliserar nationen som minskar statsinkomsterna. Hwad det första bland dessa olägenz heter beträffar, så kan det wisserligen wid första påseendet tyckas, att den upp: muntran åt de inhemska näringarna, fom genom skydtssystemet åsyftas, borde wara gagnelig, om ide för landet i allmänbet, åtminstone för de industrigrenar, som egentligen komma i ätnjutande ters af. Erfarenheten har likwäl wisat, att detta i allmänhet ingalunda är fallet. Man har twärtom funnit, att i ve län: ter, ber en friare handelspolitik wunnit insteg, har minskningen af skyrtet, eler till och med detsammas fullkomliga upp: häfwande, långt ifrån att hämma, krafs tigt befordrat den inhemska invujtrieng utweckling. Orsaken till denna töreteelfe ligger huswursakligen i ven täflan, fom utgör vet egentliga wilkoret för hwarje industriel förkofran. Då ten inhemske fabrikanten deremot genom införselförbur eller hög tull å utländsta waror är skyrrad från främmande täflan, försummar han äfwen att tillegna fig re förbättringar i til