Norrländska Korrespondenten – 7 juli 1868, sida 3

sig undan från danssalen till en inre salong; bland de här församlade märktes en äldre allvarlig man med silfverhvitt hår, hvilket i rika lockar föll ned kring ett ansigte, som på en gång uttryckte mildhet, höghet och ett visst svärmeri. — Det var den som andlig skriftställare, mystiker och siare då för tiden mycket omtalade friherre sexeta, en man som utgjorde en gåta för de flesta, men som dock till följe af sin börd var van umgås i de finaste kretsar, der han ej heller sågs utan intresse, dels för hans flna umgängessätt, hvilket oaktadt hans kontemplativa natur, var en verldsmans, dels och till följe af nyfikenhet emedan alla ville se den gåtfulle mannen och höra hans standom verkligt snillrika, och om djup menniskokännedom vittnande konversation. Den första franska revolutionen hade vid denna tid spridt sina läror såsom genom en elektrisk löpeld inom hela Europa. Bland ett sällskap som omgaf friherren, diskuterades dels politiken dels ock religionen. En ung jurist, nyligen utkommen från akademien och stark fritänkare, var isynnerhet en hjelte på den religiösa, eller rättare sagdt irreligiösa diskussionens fält. Friherren åhörde den unge tviflaren en stund, med ett satiriskt småleende på sina läppar, och yttrade sedan den talande slutat: