Norrländska Korrespondenten – 3 juli 1868, sida 3

pen, hästar, menniskor, allt blandadt om hvartannat. Af smärtan förvridna ansigten trampades under de stridandes fötter; sablarne höjdes och sänktes, bajonetterna dröpo af blod. Kommandorop, eder, dödsrosslingar, trummhvirflar, hurrarop och skott ljödo i en gräslig korus ur detta yrande tumult. Döden frossade. Slutligen drogo norrmännen sina leder tillsammans och åter kastades svenskarne tillbaka. Det såg ut som början af ett nederlag. Steg för steg veko de, tilldess det på Roseklätten posterade batteriet kunde medverka i striden. Kulorna nedmejade hela leder, men norrmännen veko ej. Tvänne kompanier stormade upp emot kullen, det var Holger som anförde dem. General Doverz hade godtgjort sin företrädares orättvisa. Holger var blifkapten, och i dag bar han för första gången sin nya grads distinktionstecken. Med sabeln i hand ilade han, i spetsen för sin trupp, upp emot kullen, från hvilken kanonernas blixtrar ännu ljungade, utsående döden öfver hans leder. En liten äng låg ännu emellan foten af höjden och den anryckande kolonnen, och de voro redan till hälften öfver den, då soldaterna sågo sin an