Norrländska Korrespondenten – 9 juni 1868, sida 3

Hon grät tyst. Ålice, du är en fri qvinna; hvarken mensklig eller gudomlig lag gifver honom någon rätt öfver dig. Vid minnet af din aflidne fader, hvilken skänkte mig sin dotter, frågar jag dig, vill du åtskilja oss? vill du bryta alla dina löften? Haf förbarmande med mig! O, huru usel är jag ej; Everard, du älskar mig — jag känner det — du kan då fatta huru jag älskar honom. Låt ditt eget hjerta tala för mitt. Jag kan ej, jag bör ej gifta mig; min Arthur lefver, jag är ännu hans hustru till hjerta och själ. Det skulle vara en förfärlig synd att binda sig vid en annan. Everard, jag kan det ejloEverard sade efter en lång tystnad: Jag har en gång sett dig som hans hustru och jag klagade ej. Äfven nu skulle jag vilja gifva mitt lif för din lycka; men du kan ej bli lycklig, jag har hört att han nu hatar dig. Kan du ändock älska honom? Hon såg på Everard med en genomträngaude blick. Everard, fråga dig sjelf är kärlek alltid gifven för kärlek? — kan den ej lefva obesvarad ? Hvilka grymma, bittra ord för honom. Han förstod dem; de trängde rakt till hans hjerta. 0, Uimuiell jag känner det — jag har känt det hela mitt lif. Alice, säg intet mer! du är fri.