Norrländska Korrespondenten – 29 maj 1868, sida 3

Mor och son. 3 kallblodig grymhet öfwerträffa engelsmännen alla andra nationer, ffrifs wer en amerikansk författare och då man följer domstolsreferaterna i de engelfta tidningarne, frestas man sannerligen att antaga, det påstaendet är öfwerensftåmsmande med sanna förhållandet. För att nu ide tala om den massa individer af båra fönen, hwilka hwarje wecka plikt fällas för mindre öfwerwald, såsom hugg, slag, härdragningar och sparkningar, har man påä sednare tiden fett flera personer öfwerbewisare om att hafwa gjort sig saker till en grymhet utan lite, oc) hwars till motstycken torde saknas i något ans nat cewiliseratt tand. För ide länge fer dan berättades wi, hurusom en qwinna blifwit dömd till 5 års straffarbete för ven mest upprörande misshandling, bes gången mot en ung tjensteflicka; en ans nan qwinna är nu anklagad för att hafwa nedstoppat ett dibarn i en fittel med sjudante watten; en tredje om hwilken wi jemwäl talat, wäntar ragligen sin dom för det hon stekt ett barn öfwer elden i en kamin; en fjerde stod härom dagen inför en domstol anklagad för att hafwa tillfogat en sju års gosse de ohygaligaste troppsliga skador. Denna qwinz na är kanske den wärsta bland de nu nämnta. Bland andra grymheter, hon utöfwat mot sitt lilla offer, anfördes att hon brändt honom inuti hans öron med en s. k, poker — en jernten, hwarmed man rör om kol-elden i kaminer — tills fogat honom ett får öfwer ögat med en knif, öfwerspolat honom med iskallt watten ute på gården under en fall winters natt, stuckit tnappnålar i hans knän, krossat hans näsa och för öfrigt lemnat spår efter den wildajurlika behandlingen på snart sagdt hwarje fläck af hans kropp, i form af bränfår, hugg: och ftidfår samt blånader. Förnämsta wittnet war hen: nes egen son, en elegant ungdom på femton somrar, hwilten afgaf sitt wittnesmål mot mamma med en köld och litgiltighet, som endast öfwerträffades af ven ömma modrens. Han wisste fom man sänger, att lägga fina ord wäl; han kallate stuntom den an lagade 7mor, men oftast begagnade han sig af termen ven hättade qwinnan. Wid första förs höret bare denne förhoppningsfulla plan: ta stått bredwid fin mor såsom angifwen för delattighet i brottet; men wid ett följande förhör begärde allmänna Åflagarens hang hörande såsom wittne; han wittnate mot sin moder och släpptes lös, under det att hon togs i fängsligt förs mar. På a:Htonen samma rag gick ren ömme sonen på spektatlet, ter han, enligt fin egen naiva bekännelse, hade hart mycket roliat. Under förhörets gång uppstod wid ett tillfälle en skarp strid mellan mor och son om hwilkendera skulle wittna mot den andra. Under det att sonen langsamt uppräknade ve får, hang