Norrländska Korrespondenten – 29 maj 1868, sida 3

af bitterhet mot hans frids förstörare, skulle ha känt sig störd, om han lyssnat till denna sorgliga berättelse. Det var min slägting, Everard Brocke, som gaf mig underrättelser om Ålicesman. På min begäran hade han följt den rasande galningen och hindrat honom från att göra sig sjelf eller andra n son skada. Då Everard berättade mi huru han lemnat Arthur Sylvester, sysslolöst lekande med halmstrån talande med halmsträn, talande till sin egen skugga, under det kans gamla moder tällde bittra tarar öfver honom, var jag glad att Alice aldrig uttalat hans namn och att jag derigenom besparades sorgen att underrätta henne om hans rysliga tillstånd. Endast med Everard kunde jag lugnt tala om det förflutna och hvad som måste göras för framtiden. Min kusin tälte ej den ringaste häntydning deråt; vid Arthurs namn utbrast han alltid i de rysligaste förbannelser. Han lider det hans gerningar värda äro,, kunde John Vynyard utropa. Sjelfva hans namn är mig förhatligt, nämn det ej mer. Men Alice älskade honom — han är hennes make.n Det är ej sanning! Jag var galen då jag gaf henne åt honom — nu återfordrar jag henne. Jag vill nu bryta detta band, som jag sjelf tillknutit. (Forts.)