Norrländska Korrespondenten – 29 maj 1868, sida 3

stan sitt förra utseende. Vi hade fört henne langt bort från den plats, som varit vittne till den förfärliga händelsen, och uppslagit våra bopålar i en tyst, enslig by vid kusten. Vi ville ej utsåtta den olyckliga bruden för verldens nyfikenhet. Min kusin Vynyard var nästa lika beklagansvärd som hans barn. I början var han alldeles utom sig af vrede och sorg; han förbannade sin därskap att någonsin ha samtyckt till giftermålet och utöste förfärliga smädelser öfver dens hufvud, hvilken en högre makt redan sa förfärligt straffat. Många voro gissningarne angående orsaken tili det anfall som förvandlat den beundrade Årthur Sylvester till en lefvande kropp utan en tänkande själ; många hviskade om samvetets makt, om något förfärligt brott, som nu fatt sitt rättvisa straff. Arthur Sylvester hade i sin tidligaste ungdom fört ett gladt, tanklöst lif — men verlden dömer den olycklige härdt. Min rena oskyldiga Alice kunde aldrig ha skänkt sin kärlek åt en så djupt sjunken syndare — allt var för mig en djup, ogenomtränglig hemlighet. Jag ryste, då jag tänkte på att den förr så stolte brudgummen nu var en rasande galning. Arma Alice, om hon fatt veta hvad jag hörde om hennes beklagansvärde make. Ja till och med den kalle John Vynyard, hvars bjerta var öfverfullt