Norrländska Korrespondenten – 22 maj 1868, sida 3

Den jag en gång kysste, Tryckt intil mitt hjerta, Honom kysser mullen, Honom famvnar grafven. Och när du mig lemnar, Bed till slut vid grafven: Må ej mullen trycka Tungt uppå hans hjerta! 3. Fyra år hade gått till ända. Ar det nödvändigt. att jag erinrar läsaren om de sorgliga, stormiga och dock så betydelsefulla Junidagarne under år 1866? Den som en gång sett och upplefvat sådana dagar, förgäter dem aldrig. Hvar och en gick med räddhåga afgörandets stund till mötes. Medvetna om betydelsen och rättvisan af vår sak, förtröstande på Gud allena, följde våra härar fanorna och våra hjertan härarne. Vi befunno oss i ett tillstånd af beklämdhet. Men kärleken till fäderneslandet förenade millioner själar och känslan af gemensam fara genomträngde alla. Då flöto vi i nödens och farans dagar ett förbund, hvilket Gud må välsigna, sedan dessa dagar nu tilländagått. Men af alla farhågor, som för ögonblicket tryckte oss, var ingen större än den för Kroaterna. Under dessa dagar, då de första dofva ryktena trängde till oss om de österrikiska härmas