Norrländska Korrespondenten – 15 maj 1868, sida 3

Jo, — tet är militärwäsendet, de ftående armeerna, det år efter år skeende förändrandet af mordredskapen i stort, de många millioner allt detta årligen slukar i hwarje, äfwen mindre stat, det är — med ett ord — krigstillståudet, äfwen unter den djupaste fred. Men detta krigetillstädd — hwadan kommer det? Låtom ess se till: under hwad slags statsförfattning tostar det mest? Det kan ej förnekas, att en granskning för beswarande af denna fråga leder till den upplysningen att ju mer despotiskt styrd en stat är, desto tyngre drabbas den af omkostnaderna för armeerna, och i samma mån fom styrelsesättet öfwergår till des mokratistt, i samma grad fom folket har sin berättigade andel i styrelsen, örmins skas också militäranslagen och den utfug: ning af landet de wålla ända derhän att bet helt och hållet af folket, utan något frönt hufwud styrda Schweitz har det jemförelsewis minst dyra förswarswerk, såsom det heter och i ett demokratiskt styrdt land äfwen med rätta heter, eller förstörelsewerk, såsom det rätteligen borde heta i monarkiska stater. Det torde således ej kunna anses wara förmätet att pästå, att det är dessa trönta hufwuden, fom wålla staterna dessa ruinerande utgifter, dessa utsugande ins rättningar, fom afse ej envaft förswar mot utländska fienrer, utan äfmwen tillfredsställande af deras äregiriga planer, deras egna passioner och syften. När skola de europeiska nationerna komma till den punkt af sjelfmedwetande, att de återtaga den makt, som rätteligen är deras och fom nu få förfärligt mifbrukas till deras eget förderf? När skola de — hwilket endast på denna wäg kan ske — upphöra att under freden utarma sig med krigsrustningar på bekostnad af sina näringar och under krigen mörra hwarancra i massa, allt för att tillfred8ställa sina regenters nycker, oaktadt de sjelfwe ingenting högre önska och eftersträfwa, än att i brorerlia samdrägt sköta fredens wärf och kärlelsfullt umgås med hwarandra? Säkerligen ej förr än Curopas troner finnas till endast i anti qvitetssamlingarna och utgöra kuriösa prydnader i de europeiska republikernas museer. Huru snart detta kommer att inträffa må framtiden utwisa; att det kommer att ske, derom draga nor futligen de regerande försorg penom att med det nu öfwerallt rådande utjugningsfy stemet twinga folken rertill, få wida de ej föredraga att man ur huset utmans dra till ret land, fom mer än något annat i werlden wisar att en nation fan blifwa stor både utan frönta hufmuden och ftående armeer. En känd författare, Kelisch, yttrar i detta ämne: Till äfwentyrs kunde de flesta länder i Europa ryckas utur det förlamande trångmål, hwaruti wåldsamma förhållans den inkastat dem, samt bringas till ett fritt bruk af sina högre krafter, så wida det lyckades dem, att från sitt hjerta och sin hjerna afskaka det förfärliga betrycket af stående armeer, samt göra ett slut på disciplinens absoluta herrawälde öfwer nära tre millioner starkt bewäpnade menniskor. Kristendomen, som eröfrat werlden, wida aflägsen från vet sköna mål, hwilket uppenbarligen föreswäfwat den,