Norrländska Korrespondenten – 12 maj 1868, sida 2

h111112:Pss;— ——— ——— —— I den tanken, att min tvungna lydnad hade räddat honom i nödens stund. Jag hade gråtit mig trött och knäböjde vid liket med ansigtet gömdt i händerna, då dörren öppnades och SylI via smög sig in. Jag blef icke förvånad. Jag hade till den grad glömt hennes frånvaro, att jag först vid hennes äsyn påmintes om allt, som före min faders död hade gjort mig så bestört. Ilon gick sakta in i rummet, föll på knä vid min faders säng och kysste den kalla handen, medan tärarne runno utför hennes kinder. Kort derefter utbrast hon i en konvulsivisk gråt och darrade i hela kroppen: jag hade aldrig förr sett henne sadan. Men då hon upphörde att gråta, tycktes det icke vara sorg som salunda gripit henne, utan det såg snarare ut som om hon med dessa tårar hade bortkastat sista återstoden af en tung börda, hvilken länge legat på hennes bröst. Hon såg lyckligare och älskvärdare ut an någonsin, då hon kom bort till mig, och slog sina armar omkring min hals och sade: Stackars Mattie! stackars Mattiet Kom ned med mig, jag maste tala med dig., Hon drog mig med sig utur rummet; då vi kommit ut i korridoren, stannade hon. Mattie,, sade hon, framför allt måste jag säga dig en sak. Jag är gift med Luke Och hon lade sin vackra