Norrländska Korrespondenten – 12 maj 1868, sida 2

utan förpassad till andra sidan arafwen. När det då blir för olidliat, börjar man reovlutionera eller reformera, Ywariges nom man, så mycket som det kan ske för samhällets bestånd, will återgå till det ursprungliga frihetstillståndet. Ja, man will det; men, efter som det ser ut, tyckes man i werkligheten ej göra det, utav, bildlikt taladt, man färger på folkets axlar med den högra handen ofta en större sten, än man borttager mer den wenstra. Wi hafwa börjat att resormera. Nyss nedslogs bördens fyrhöfdade träbeläte. Men på def rum ställdes på twå ben en gyldene kalf, kring hwilken folket nu tillbedjande dansar. Penningen kan nu för tiren ersätta allt, ty för den kan man få allt. Jcke nog med att han ger mig Fläder, föra, hus och hem, åter, boskap och bohag, ära och goda wänner, utan han gifwer nu äfwen wett, dygd och duglighet. Hafwa wi härigenom blifwit friare? So, tapitalisterne. Man tan med fog säga, att vet ej är intelligensen och dyr ten hos nationen, fom nu är reprefenterad i dess lagstiftande församling; nej, det är förmögenheten. Men härmed will jag ej påstå, att de båda nämnda skulle alldeles fafnag hos wåra representanter ware det lånat från mig! — men det är ide de, fom för dem öppnat tamrarne8 dörrar och talarestolar, utan detta hafwa några tusende riksdaler gjort. Derföre äro ve männen derinne få få, som tala och handla efter fasta princis per och hafwa ett bestämdt mål för fitt sträfwande, hwilfet tillräckliat bewisas af behandlingen af frågan om dödrsftrafe fet. Om de öfwerhufwud hafwa någon princip oh något mål, få finnas wäl båda i dessa twå ord: eget intresfe. Hwad fom ej i något hänfeende berörer detta, är för de flesta likailtigt. På samhällets höjder intaga nu fapis talisterna bördens sella curulis, och i def dalar herrska de fom konungar. En person förmår ver få mydet fom tio, fom hundrade eller tusen. Han, och ins gen annan, är kommunens lagstiftare — och tess beherrskare. Men ofta på landet företrädes han af en inspektor a Servant, få att vet är egentligen denne som sitter i tom unnmal: nämnden och rikterar besluten, det är denne, som med gifwild hand bewiljar anflaa till det ena och andra, det är denne, som ej ser så noga på små saker. De mindre jortegarne, bönderna, hafwa nästan ingen afgörande röst; hwarföre de också alltmera fällan och i ringare an tal infinna fia på kommunalstämmorna. Jaq gör ju ingenting der — få fä ger en hwar af dem, och det är sant: de göra ingenting rer. De personers görande och låtande, fom utgöra statens styrelse, bland rem ej konungen undantagen, måste låta fin behaga offentlig fritif af deras karakter, åsigter och handlingar; men försök att i en tidning aranstka en af kommunens styrande storheters åsigter och åtgärder, få stall genast skrikas om skandal, äfwen om man gör det mer ven möjliaaste owäld och foglighet. Till och med det fan ide tålas, åtminstone ses det med harm af deras consorters, om någon, som gjort något odåd, derföre dömes efter förtjenst och bans beteende betfants göres. Ochså detta får heta skandal, — ——