Norrländska Korrespondenten – 12 maj 1868, sida 2

Jag hörde ett oredigt buller utanför dörren, hastiga steg och dämpade röster. Jag rusade till dörren och öppnade den, i den öfvertygelse, att få se Luke och Sylvi ligga döda i förstugan. Men det var icke det, som hade satt hela huset i förskräckelse. Jag störtade uppför trappan, ropade: Hvad är det — hvad är det? Säg mig för Guds skull hvad det är! Men i korridoren mötte jag personer, som släpade mig in i mitt rum. Jag hörde d:r Strangs röst utanför och Elspies snyftningar. Kort derefter kom miss Pollard in till mig och berättade hvad som händt. Min fader var död. Ett nytt slaganfall hade träffat honom i sömnen, och han dog i samma ögonblick. Längre fram på morgonen tilläto de mig gå in i hans rum och knäböja vid hans gråa hufvud hvilket nu låg orörligt på kudden. Jag upplöstes i tårar då jag betraktade det gamla, gråa hufvudet, det stela, milda ansigtet, den hand som aldrig mer skulle mottaga något ömhetsbevis af mig. Hvilka stumma förebråelser led jag icke under dessa timmar, då jag satt och såg på de tunna läpparna, hvilka jag nu icke kunde påminna mig ha yttrat ett enda hårdt eller vredgadt ord. Jag kunde endast erinra mig min egen häftighet, då han bad mig gifva efter för hans vilja, och den enda tröst jag hade, var — — — — edUmi.