Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1868, sida 3

Stiftets biskop har nyligen utfärdat ett herdabref, så lydande: Till yresterna och församlingarna i Hernösands stift. Nåd och frid ware med eder af mår Fader och Herren Jesus Chri tus! Outsägligen härligt är det ord, hmwarmed Esaias begynner sitt 40 lapitel: Trösten, mitt folk, säger eder Gud. Talen ljufligt med Jerusalem och prediken för det, att def tid är fullbordad: ty def missgerning är förlåten ty det hafwer, fått dubbelt af Herrans hand för alla synder. Evangelii klarhet i Christi ansigte fram glänser här mot Guds folk midt i det djupa mörkret af andelig och lekamlig nöd. Herren slår, men Han helar ock. Om aftonen warar gråten, men om mors gonen uppgår rättfärdighetens sol med salighet under sina wingar och gifwer åt dem, som wänta efter Herren, en ny kraft, stärker deras maktlösa knän och upplyfter deras trötta händer. Herren är en nitälskande Gud, som icke will gifwa sin äro åt afgudarne. När Jsrael i hjerta och werk bortwiker ifrån honom och blifwer en otrogen brud, då hemsöker Han den trolösa med Heliga straffdomar: Han läter icke gäcka fig. Men under allt detta brinner Hans hjerta af lärlek. Så snart Israel af tut tan lärt fig akta på orden och) åter wänder fig till fin Herre och Gud, brifter dennes hjerta af förbarmande, och färletsströmmen flödar derur dubbelt rikare, än fynden flödat ur det arma menniffohjertat. Jerusalem får dubbelt af Herrans Hand för alla fina fynder. Så handlar Herren med fitt folk i det gamla förbundets tid. Hafmer barmbhertigheten en ända? Hafwer Herren öfver: gifwit sitt folt? Har han gifwit hua: swalelsens cvangeliska uppdrag allenast åt Esaias, allenast för det gamla förbundets tid, för denna tid, som hade blott skuggan af det tillkommande goda? Nej, nej! OM det embete, fom fördömmelse predikar hafwer klarhet, mycket går det embete dilar. Ja, älskade bröder i Nya Test:ts heliga fridsembete, wi mete, att oc mi hafwe samma underbart härliga kallelse att trösta Herrans folk, att tala ljufligt med Jerusalem, wi wete, att ock wi fingo denna ljufliga kallelse, då wi emottogo det dyra uppdraget att i Christi stad pres dika försoningens ord. Jag hoppas och tror äfwen förwisso, att flertalet bland of; ide allenast wet fig hafwa detta upp: drag, utan oc i Herrans Jesu namn minns lägger fig att med all flit fullgöra det. Så manar jag då eder ide till något nytt, för eder främmande wärf, utan få fom till ett för eder alla kärt och wäl: bekant: Trösten, trösten Herrans folk, talen ljufliga med hans swårt hemföt ta menighet, talen ljufliga om Ho: nom, fom är en Fader öfwer allt hwad Fader heter i himmelen och på jorden. Prediken för foltet, att han är en Fader äfwen då han brukar riset, en Fader, som gerna förbarmar fig, fom wäl gisslar hwar od) en fon, Han anammar, och lår ter agun mara ide till fröjd, utan till ångest, men fom oc sedan wedergäller en fridsam rättfärdighetens frukt dem jom deruti öfwade äro.