Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1868, sida 3

på sitt rum. Uennes mottagande var ganska sorgligt, ehuru jag önskade att det varit annorlunda. Jag hade gjort något, för att att huset skulle se mindre dystert ut än vanligt, Ingenting tycktes blifva blankt och glänsande under mina fingrar; allt, som de rörde vid, förblef lika mörkt som förut — och detta smärtande mig mycket; ty en qvinna värderar den trefnad som hon kan sprida i sitt hem, och då hon icke längre har sinne derför, så vet hon att det är ett sorgligt tecken till att hon lider. (Forts.)