Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1868, sida 3

ett slags vildt svar på min fråga, och jag gömde dem i mitt bröst och tillämpade dem på mig sjelf. Utrota deny ropade jag, i det jag om natten vaknade. Utrota deny hviskade jag, då jag varseblef en fotograsi på Sylvias toilettebord. Enda medlet är att utrota den! mumlade jag för mig sjelf, då jag händelsevis såg en vissnad bukett, som var fästad i bröstet på en af mina musslinsklädningar, och som jag kastade häftigt in i kakelugnen. Sylvia kände sig visst besynnerligt stämd den aftonen, då hon kom tillbaka till qvarnhuset. Hon såg matt och trött ut, då hon stod i förstugan och såg sig omkring, insvepti sin schal. Jag kan gerna säga, att hvarje föremål, på hvilket hon riktade sin blick, hade sin egen lilla historia att berätta för henne, liksom liflösa föremål stundom kunna få ett djupt intresse för oss genom att erinra oss om de tankar vi förenat dermed under våra sorgsna eller glada dagar. Hennes ansigte var magrare och skarpare än förut och i hennes öga låg en orolig blick. Jag visste hvad hon hade gjort och jag anade hvad hon hade lidit. Jag borde ha beklagat henne. Det var icke fråga om några vänliga ord eller smekningar oss emellan. Jag tackar dig för din vänlighet, sade hon i en vårdslös ton och gick upp